Glad att folk tittar på mina filmer! Inte så mångamen tillräckligt för att kunna komma till lv.9 om kanske ett halvår...   

Sötizz...Skit rolih! Hon kan bära en hel halv ärta men int en hel för då bryter hon ryggen! 8D Och så är hon den ända i världen som uppfinner ett språk och inte blir speciellt känd för det...                                            
 

  Snällizzz

Har tråkigt.

Har varit i kyrkan idah med skolan... Hade julavslutning och jag är helt slut.

Har suttit hela dagen och slagit in julklappar åt hela familjen, vänner och släkten.

Ska dricka te nu och spela spel med familjen!

ÅKTE PULKA IDAH OZZÅ!

tänkte ha en liten frågestund lite senare...

Ni har en vecka på er att skriva frågor.. den jag tycker frågar bäst frågor håller forumet uppe...

Maila på msp eller komentera!

   Jag har gjort en saga och skulle vilja veta vad ni tycker. Har gjort bilden ozzå men aja! :D KomenterA gärna Ientligen var det min svenska läxa Men det var ju en skäck hissttorriaaa så jag la upp den på bloggen också.

Back 2 life! Linnèa

Den oinbjudna

Jag sprang och sprang, allt vad jag kunde men kände ändå att jag hamnade en bra bit efter dom andra. Jag slår vad om att ingen av oss hade sprungit snabbare eller var räddare än vad vi var nu på länge. Jag kände hur jag började få svårt att andas men fortsatte ändå. Vi hade säkert sprungit mer än 10 minuter och nu började de snurra i huvudet på mej och jag började se suddigt. Om jag inte hade känt mej så anfådd hade jag skrikit åt dom att vänta på mej men skulle jag skrika nu skulle jag aldrig kunna springa ikapp. Alla sex av oss såg samma sak. Ett stort hus några hundra meter ifrån oss. Marken som vi sprang på var ojämn och det krasade under våra fötter pågrund av frosten som hade komit för några dagar sen. Vi befann oss nu mitt ute på ett öppet fält och vi höre hur den kom allt närmare. Shellie och Duncan hade redan sprungit fram till dörren av det lilla huset som mer liknade en stuga. och sprang in. Sedan kom Logan, Meg och Wallace. Men just när jag skulle springa in genom dörren smälldes den igen i ansiktet på mej. Jag hörde den alldeles bakom mej nu och jag såg Duncan på andra sidan dörren mima ut orden "Jag är ledsen". Meg och shellie skrek och ryckte i Duncan och bad honom öppna dörren åt mej, men han stod som fast frusen och höll igen dörren. Nu kunde jag se den i ögonvrån. Tillslut vände sej Logan mot Duncan och slog till honom. Logan öppnade dörren och drog in mej just när jag kände dens andedräkt i nacken. Vi smällde igen dörren och sprang in i ett annat rum som liknade ett kök. Alla satt och lyssnade på bankandet på ytterdörren som snart avtog. Killarna såg helt chockade ut och tjejerna satt och grät förutom jag. Jag kände Logans arm runt min axel och först då kände jag tårarna rinna ner för mina genomfrusna rosa röda kinder.    

Vi sex gick nu på collage och hade fått i uppdrag av journalist-gruppen att dokumentera om skidorter och turister och liknande. Vi sex bestämmde oss då för att åka ner till Aspen och filma lite. Vi hade hört historier och legender om en flicka som för många hundra år sen mördades av sin pappa när pappan puttade ner flickan i ett stup. Man hittade aldrig kroppen och man vet inte äns om det är sant men dom sejer att flickan återupplivades i sin döda kropp för att hämnas på pappan eller andra som kommer för nära stupet eller deras skidstuga. Vi trode inte på det från början men tyckte att det skulle vara spännande om vi filmade lite av det. Vi började strax efter det tvivla på att historierna värkligen var påhittade eftersom det började hända massa läskiga och kusliga saker. Det var idag som vi var ute och filmade när hon kom och jagade oss med ishacka in i stugan. Det kanske är hennes stuga som vi var i nu. Men det hoppades jag att det inte var. Alla sex tänkte samma tanke. "Vad händer nu?".    

Vi satt där på det kalla slitna trägolvet då ingen av oss orkade sitta still längre. Vi reste oss upp och tittade vad vi hade med.

"Mat för tre dagar, sovsäckar och kamera" sa jag och tittade runt i rummet.

"Ingen kyl" svarade Shellie.

Duncan tittade fortfarande inte på mej och var tyst och såg uttråkad ut.

"Har du täckning på mobilen lucy?" Frågade Logan.

"Nej men jag har datorn med mej, men jag tror att det tog slut batteri för ett tag sen" svarade jag tillbaks.  

Meg suckade och gick ut ur rummet. Jag följde efter till ett rum som såg ut att likna en blandning av ett sovrum och ett vardagsrum. Hon satte sej ner på en brun gul sliten tygsoffa och dålde ansiktet i sina händer. Jag började undra om flickan som hade blivit mördat någonsin skulle försvinna. Jag satte mej ner brevid henne så tyst som jag kunde. Meg reste sej och sprang ut ur rummet. In kom istället Duncan. Han satte sej brevid mej och viskade i mitt öra:  

"Förlåt för att jag...jag... försökte stänga ut dej förut.. jag blev bara så... så rädd."

Jag vände mej mot honom och såg att han darrade. Jag la armarna runt honom och gav honom en hård kram.

"Vi var alla rädda....Vi... är fortfarande rädda... och... alla hoppas vi på det bästa."

Jag reste mej långsamt och gick med tunga steg mot en bokhylla och tog ner ett gammalt fotografi. Jag gik till baka och satte mej i soffan och visade Duncan. Både han och jag kände igen flickan på fotografiet. Det var ett gruppfoto där en hel familj satt samlad. Vi rusade in i köket och visade dom andra. Vi kände igen henne för att det var flickan... flickan som jagade oss.... flickan som blev mördad.

Klockan var halv tolv på kvällen. Det var då det hände. Vi låg alla och såv i köket då det knackade på fönsterutan i köket. Jag, Logan och Shellie var dom som tog mod av sej och gick ut i köket. Vi såg förrvirat runt omkring oss. Men ingen av oss såg nåt. Jag gick fram till ena fönstret och öppnade det och sträckte ut huvudet. Det var då det hände. Nån ryckte tag i mina händer och jag föll med huvudet före ut genom fönstret. Allt gick så snabbt men jag kunde känna att nån tog tag i mina fötter och drog ivär mej in i den kyliga skogen. Långt borta kunde jag höra Shellies Och Logans skrik och sedan Duncans och Megs skrik. Jag skrek så högt jag kunde och kände hur kylanträngde ner i halsen på mej. Jag hörde Duncan komma närmare och närmare. Men det var då jag kände smärtan i benet. Ishackans trubbiga spets genomborrade mitt ben och jag kände hur jag var tvungen att rycka till. Mer såg jag inte förutom Logans och Duncans ansikten lutat mot mej.  

Jag vaknade av att det skumpade och att jag fortfarande var ute i kylan. Då såg jag Logans ansikte och jag kände mej förrvirad. Duncan gick brevid och jag kände snart hur vi kom in i värmen. Det var då jag hörde skriket. Det var Shellie.

"Meg... Hon har tagit Meg" skrek shellie.

Logan satte ner mej i soffan och det var då jag minndes. Jag tog handen över låret och gav ifrån mej ett lågt tjut och nåra pipanden. Shellie såg på mej och tog tag i min hand. 25 minuter senare var jag omplåstrad och kunde stå upp. Duncan och Logan hade gått ut och letat efter Meg. Jag och Shellie satt kvar och spelade mobilspel. Tiden gick och Jag och Shellie började bli allt mer orolig för killarna. Tillslut somnade vi.

Nu kom Logan inspringande med blodig tröja och tårar droppande ner för kinderna.

"Duncan...Dun... Hon har dö...d...dödat Duncan. Jag hittade..oc...ckså Meg. NERE I STUPETTTT! Jag försökte hjälpaa...."

Jag var den enda som var vaken och shellie låg och sov. Jag väckte Shellie och hon började gråta, som vanligt.  

Nu hade alla vi fått nog. Vi packade bara med det nödvändiga och gav oss ut i den kalla snöstormen. Det dröjde inte länge förän vi nästan var frame vid bilen. Men det var då det hände igen. Nån fällde mej och stampade på mitt smalben. Jag kände hur det knäckte till och skrek. Logan och Shellie kom rusande och tog tag i mina armar och sprang mot bilen. Flickan kom allt närmare medans hon viftade med en ishacka. Dom lyckades på nåt sätt få in mej i bilen på nåt snabbt sätt. Det var då vi körde iväg så snabbt vi kunde. Vi körde igenom skogen en lång stund då Logan som körde skulle bromsa. Men av nån anlening vlle inte bromsarna funka. Vi sladdade in i ett träd och allt blev svart.

Jag reste mej upp och satte ena pek och långfingrarna på shellies hals. Ingen puls. Svag puls på Logan! Det var då jag hörde tutanden av en annan bil. Jag hoppade ut ur bilen och tog med mej Logan. En kille i 36 års åldern hjälpte oss att få in Logan och Shellie i bilen. Vi var frame vid sjukhuset då jag svimmade av.  

Jag och vaknade upp och fick syn på en sjuksköterska.  

Jag fick strax reda på att Shellie avled ungefär 2 minuter efter kraschen. Logan låg i koma och jag hade brutit ett ben och att låret var infekterat. Jag kände mej konstig och glad på samma gång för att jag kommit ut ur det där hemska stället. Men jag var sorgsen också.

4 månader senare vaknar Logan upp ur koman och täffar Lucy. Dom avslutade filmen och lät hela världen få se vad dom fått på film.  

Linnèa

Har varit upptagen med träningar och skolarbete och massa annat! men ska försöka komma ikapp med det jag missat! :D

Här ska ni få lite msp bilder!::::(Vissa e gamla)

Hoppas  på fler läsare! dom har sjunkit sen jag tog en pause frön blöggandet!

Aja! Back 2 life! :D     

Han e så jävla snäll. Man vill bara blih super bäzza me han. På tal om Deh... hade tänkt attt fråga om han ville blire...

MR COOL_99

                                   /|\

                                    |

MITT FAVO RUM __________|

Aja... bE NICE Så se vi snart igen (imorrn hoppas vi/jag). :P